Svensk

ISTVÁN BAKA (1948-1995) /Ungern/

Tolkning: Ove Berglund

Skog, skog
Erdő, erdő (#7, #309, #567, #797)

Skog du gröna hopplöshet,
fylld av vilda djurens rädsla!
Ekarna står där på ett ben
som minnesstoder över lytta.

Natten, handske gjord av järn
spikad på Guds hand med stjärnor,
bryter ned dig, gren för gren.
Jag samlar ris från dina smärtor.

Dina stigar görs av piskrapp
som ständigt skär i nya banor
Hur har jag kunnat se dig som
mast för nya vindens fanor?

Skog, du gröna hopplöshet,
du är mättad med min ångest
Guds händer fryser oss till is,
du och jag blir till statyer.

/Raöversättning: Ágnes Botond/

Till poeterna av seklets slut
A századvég költőihez (#63, #463, #612, #774, #868)

Den köttröda skymningen sönderdelas
av kryllande stjärnmaskar, - förgäves
skivar vi månljus till ringar av lök
Men förruttnelsestanken kan inte hävas

Skymning
Alkony (#69, #465, #618, #782, #875)

Den rävpälsklädda skymningen
svänger emot himlens strand
och på stjärnhäcken hakar fast
dess raggiga och röda svans

Rycker sig loss, springer igen
i spåren droppar av hett blod;
som om det var en vildkanin
tappar den ur sitt bett vår jord

Circumdederunt
Circumdederunt (#74, #368, #467, #623, #748, #752, #788, #880, #1023, #1026)

Skymningens råtta kryper fram
krossar solen med vassa tänder
sopar med svansen bort vart skal
och solhalmstrålarna försvinner

nattens garderobsdörr öppnas
och jag ser Guds slitna rockar
på en galge hänger Frälsarens
av eget blod stinkande trasor

i denna världens källare,
inunder Guds och Satans krams
inväntar jag befrielsen, kan höra
tramp av fötter ovanför nånstans

i min dröm ser jag mitt förra hem,
jag vet inget finns där mer än
råttor skuggor och en strimma ljus
mot en vägg av moln och spindelväv

/Raöversättning: György Fenyő/

Mer kommer...